idaostlund

Hon for ner, hon for upp, hon for hit, hon får dit! Är det så det kommer att stå på min gravsten? Jag tror att det kommer vara en bra sammanfattning på mitt liv, för det är sådan jag är. Det jag känner känner jag alltid så starkt, glädje, ilska, lycka, sorg, frustration, kärlek, medlidande, förakt och allt vad det nu är. Vad är det man kallar sådana människor? Passionerade? Eller maniska? Denna dag har jag hunnit med ganska många upp och nersvängar. Som tur var slutade den upp! Och vad kan det bero på annat än gospel? Ännu en träningskväll har förlöpt! Idag tog jag mod till mig och frågade det som jag har velat men inte vågat rätt länge nu, frågat om jag kan få spela who knows but you lord till kören. Det är en superfin låt som jag har försökt lära mig ett tag nu. Men innan jag hade hunnit de två metrarna från min sittplats till pianostolen hade mitt hjärta hunnit iväg i fullt sken och var redan långt bortanför Hammerdal! Med händer som skakade som asplöv lyckades jag i alla fall harva mig igenom låten. Oj vilken känsla! OJOJOJ. Det var riktigt häftigt! Men hela jag skakade så att tänderna skallrade och tårarna var nära att tränga fram. Varför då kan man ju undra? Jo. DÅ jag sjunger och spelar, särskilt med gospelkören vill jag så otroligt mycket! Jag vill bara få förmedla den otroliga kraft som finns inom mig då. Jag vill att allt jag känner (som är så otroligt mycket) ska komma ut och höras. Problemet kan dock bli att allt det där blir för mycket så att jag inte riktigt kan kontrollera det och få det som jag vill. Tonerna och känslorna står och trängs vid "utgången" och kommer bara ut i ett okontrollerat virrvarr. Men tids nog får jag nog ordning på det där. Det krävs mod för att våga ge sig hän, mod att ta risken att kasta sig ut i det stormande känslohavet, mod att våga tro på sin egen förmåga att kunna bemästra och njuta av stormkraften.

  God natt gonatt

/ upp & ner-Ida