idaostlund

Frustrationsmonstren hotar att ta över mitt förstånd idag! Datorer som inte fungerar, lärare som inte hör av sig, näsblod som inte vill sluta rinna, ögon som lurar mig att gå in i tegelväggar, huvudvärk som dunkar, solsken som bländar! Alla dessa i-landsproblem som jag är svag nog att låta förstöra mitt fina humör. Jag pratade nyss med en gammal klasskompis och hon tyckte att Hjalmartiden kändes som i ett annat liv, och det gör jag också. Problemet är bara att jag är kvar i det gamla kroppsligt men mina tankar är någon annan stans. Jag är klar med det här stället fast tvingas vara kvar för att jag inte alls är klar. Jag hatar att inte höra till en grupp, en klass, ett sammanhang. Jag saknar mina gamla klasskompisar och vänner så otroligt mycket. Pratstunderna över en kopp te på Saga och slögnällstunderna i soffan på skolan. Allt det där som gör att man känner sig  på rätt plats i rätt samanhang med rätt människor. Nu känner jag mig helt felplaserad! Men hundlyckan sitter ändå kvar som en varm pirrande kännsla i magen. Om ni visste hur mycket jag väntar på det där telefonsamtalet då de säger att de har hittat "den rätte" för mig. Gode gode gud! Låt det komma snart!