idaostlund

Den sista onsdagen i april infinner sig årligen internationella ledarhundsdagen, en dag som om tingens tillstånd stått rätt till, enbart skulle ha kunnat ägnas åt firande och lovsjungande av våra fantastiska vänner och ledsagare, ledarhundarna. Nu solkas dock glädjen över det ovärderliga hjälpmedlet av diskriminering och okunskap.

Då jag för snart två och ett halvt år sedan fick min vackra lilla schäferflicka var glädjen fullkomlig. Äntligen hade min barndomsdröm att få en ledarhund blivit verklighet. Det dröjde dock inte många månader innan glädjen solkades av diskriminering och otrevligt bemötande. Två år senare har jag tvingats inse att detta många gånger är vardag för oss ledarhundsförare. Tre skolor har nekat mig tillträde till deras utbildningar på grund av min ledarhund och oräkneliga är gångerna då jag har blivit avvisad från matvarubutiker och restauranger. Då jag är på väg till ett nytt ställe är det med en ständig oro över hur jag kommer att bli bemött och om jag ens kommer att bli insläpp. Min högt älskade hund som ger mig en så enorm frihet och möjlighet till att leva ett självständigare liv blir och andra sidan många gånger ett hinder på grund av bristande lagstiftning och kunskap. Hur kan det komma sig att de flesta länder har en lag som ger ledarhundsförare rätt att medta sin ledarhund överallt men inte Sverige? Det är dags för en sådan nu, för detta är helt ohållbart och totalt oacceptabelt!