idaostlund

Igårkväll blev ja och en bekant hungriga och beslöt oss för att dra ut på söders gator för att inhandla något ätbart. Vi gick in på ett shuchihak och möttes av en trevlig servetris som tog emot våra beställningar och hänvisade oss  till ett bord  där vi kunde sitta medan de gjorde i årdning våran takeawaymat. Med ett glatt välkommen åter stack hon maten i våra händer och ytterst förvånade begav vi oss hemåt. Var det sant? Fick vi verkligen komma in och köpa mat utan tjafs;utan skrik; utan ett uppträde? Blev vi verkligen bemötta med vanlig hyfs och respekt och utan att handgripligen bli utslängda som ett par odrägliga fyllon?

Med en skön tacksam kännsla i maggropen njöt jag av min sushi tills det absurda slog mig. Här satt jag och var halvt överlycklig över att bli behandlad som en ”vanlig” kund och inte som något smutsigt som genast måste avlägsnas och skuras bort. Sushin fick med ens en smak av bitter ilska och vanmakt. Vad är det för samhälle jag lever i då jag blir chockad över att bli bemött med lite vänlighet och få göra något så självklart som att handla mat? Vad är det för fel då jag ska behöva ha ont i magen då jag ska till nya ställen för att jag vet att chansen att jag kommer bli avvisad och otroligt otrevligt behandlad är ytterst stor? Hur kan det vara möjligt att jag blir nekad att gå den utbildning jag är kvallifiserad till? Hur kan det komma sig att jag övertygar mig själv om att jag inte vill följa med min kompis och simma?

Jo i landet Sverige tycks inte lagstiftarna prioritera människors lika värde och rätten till delaktighet. År 2010 skulle hela samhället vara tilljängligt men 2011 har vi inte stöd för det i lagen. Hur går det ihop? Förklara någon!   Men jag VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR att bli tacksam och förvånad över att bli behandlad med respekt!