idaostlund

Tvi vale! Usch blä och fy! Gissa om jag drog täcket långt långt över huvudet när jag hörde systers förtjusta utrop i morse: -Mamma! Det har snöat jättemycket inatt! Nej! Inte snö! VILL INTE HA SNÖ!!! Låt mig somna och vakna upp där i mitten av april! Men vet ni, ibland har man ju röta! Gissa vad som finns i den lilla mystiska elektrongrejsen på mitt visakort! Jo, en biljett som kommer att ta mig 120 mil söder ut! Om åtta timmar befinner jag mig i Malmö! Garanterat snöfritt! Hallelujah! Bye bye äckliga snö!

Idag är det en sådandär kall klar höstdag då kylan biter i kinderna samtidigt som solen värmer ryggen. Jag vill passa på att vara ute och traska så mycket som möjligt nu innan den förhatliga snön kommer och knaprar på min heliga frihet! Snö ändrar hela min världsbild. Den tar bort konturer och trollar bort kanter och referenspunkter, inget blir sej likt! Ena dagen är snöhögen här för att två dagar senare va där! Snö är helt enkelt något dåligt! SÅ, jag måste få min hund snart som kan hjälpa mig med kanter och referenspunkter, som kan hjälpa mig behålla friheten! Eller, det finns faktiskt några bra saker med snö. Slalom! En nypistad backe på en solig fjällkant går inte av för hackor! Var dock alldeles för länge sedan jag åkte slalom nu, jag har lite problem med att hitta någon bra följeslagare. Så om någon vill ha en riktig utmaning kan ni ju höra av er till Östlund. Modig, vild, snabbåkande slalomguide sökes till fartgalen blinning! Se vad snabbt det gick att hitta något positivt i något dåligt!

Dagen idag har bestått av 7 timmars gospelsjungande. Det känns i hjärnan vill jag lova! Ändå kan jag låtarna som ett rinnande vatten, hur ska det då inte vara för de 50 som aldrig hade hört dem förut och inte heller hade sjungit i kör.

Jag är alltid lika imponerad över M:s förmåga att få ""grönjölingar" att låta så pass bra som de gör! Det var ju på en sådan "grönjölingshelg" för tre år sedan som jag,, som jag.. Ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga att jag gjorde. Jag upptäckte gospelmusiken. Jag blev fast. Jag blev totalt stenhårt obevekligt fast! Jag vet precis när det hände, när det sa KLICK. Det var på c-delen av perfect praise. Något i den pickade hål på något långt in i Östlund och jag kände direkt att detta var något stort som jag aldrig mer ville vara utan! Det är klart att jag inte fick samma kick idag, nu behöver jag mer och "bättre" upplevelser för att få den, men grunden är den samma. Jag vill vidare vidare, jag vill bli bättre på att sjunga och bättre på allt inom musik. Jag vill vidare till nästa kick! Jag vill rysa över hela kroppen och vill att tårarna ska rinna av den där obeskrivbara vällustkännslan som jag bara får av en riktigt mäktig gospelbalad. Jag vill hoppa, dansa och skratta av glädje till galna snabb-tok-hopp-glädjegospellåtar. Jag vill uttrycka min "eld" genom detta! Genom att sjunga tillsammans med andra tills svätten rinner och man är helt urlakad! Jag vill bli berörd och beröra.

Sedan den där helgen för tre år sedan har jag också fått uppleva många fantastiska oförglömliga gospelstunder. Framförallt i Bystämman men också på gospelfestival och nu senast på konsert med Gospelgiganten Kirk Franklin. Allt tack vare att min dåvarande musiklärare tipsade mig om att vara med på en "grönjölingshelg" i gospelkörsång!

dagens frågor:

Hur handlar man med aktier?! (vill bli rik och jobba lite)

Ska jag söka ledsagning via LSS eller SOL? (vill inte springa in i fler stolpar när jag tränar)

Varför blir man (jag) konstig i mage av kaffe?

Varför ingår inte "handikappkunskap" som en obligatorisk kurs på lärarpogrammet? (Totalt obegripligt!)

Vad vill jag göra av mitt liv? (den ständigt återkommande)

Varför har jag huvudvärk?

Vad är det som händer kemiskt ikroppen då jag får en "musikkick"?

Hur gör man för att förstå sig på XY-släktet???

Hur ska jag bära mig åt för att komma in på skolan jag vill gå nästa år?

Och såklart, när ska jag få min hund!!?

Nu har jag fått något att klura på. Ett tillfälle då jag in reel life ska få träna på att framföra min sak på ett smidigt och diplomatiskt vis har uppenbarat sig. Jag ska berätta för alla lärare på skolan om min ledarhund. Att jag förhoppningsvis har en hund innan mars och att jag behöver ha med den in på skolan. Syftet med det är att jag vill prata med allergiker om hur vi ska lösa det praktiskt för att det ska fungera både för dem och mig. Astma och allergiförbundet och synskadades riksförbund har en överenskommelse där det står att ledarhundsförare och allergiker har precis lika stor rätt att kunna vistas i en lokal på ett tillfredställande vis. Så det gäller att jag hittar en balans mellan att visa mig själv kompromissbar och lyhörd för allergikernas behov men samtidigt inte bortser från mina egna och hundens rättigheter. Risken är att jag kommer stå där och känna det som om jag måste försvara mig själv mot "alla", och det är ju verkligen inte meningen. Jag är väl bara rädd att någon ska ta det som ett påhopp eller sätta sig helt tvärt emot och börja bråka. Jag vill kunna kompromissa och jag hoppas verkligen att eventuella allergiker också vill det. Mitt liv med hund och som synskadad kommer ju alltid att sätta mig i situationer då mina behov ställs mot andras och jag vill hitta ett bra sätt att kunna hantera det. Ida Östlund 70 år, kompromissprofs! Jag får sätta mig och klura på vad det är jag vill ha sagt och skriva ner det ordagrant tror jag. Jag kommer vara jättenervös för det här då det känns så himla viktigt.

Godnatt

Frustrationsmonstren hotar att ta över mitt förstånd idag! Datorer som inte fungerar, lärare som inte hör av sig, näsblod som inte vill sluta rinna, ögon som lurar mig att gå in i tegelväggar, huvudvärk som dunkar, solsken som bländar! Alla dessa i-landsproblem som jag är svag nog att låta förstöra mitt fina humör. Jag pratade nyss med en gammal klasskompis och hon tyckte att Hjalmartiden kändes som i ett annat liv, och det gör jag också. Problemet är bara att jag är kvar i det gamla kroppsligt men mina tankar är någon annan stans. Jag är klar med det här stället fast tvingas vara kvar för att jag inte alls är klar. Jag hatar att inte höra till en grupp, en klass, ett sammanhang. Jag saknar mina gamla klasskompisar och vänner så otroligt mycket. Pratstunderna över en kopp te på Saga och slögnällstunderna i soffan på skolan. Allt det där som gör att man känner sig  på rätt plats i rätt samanhang med rätt människor. Nu känner jag mig helt felplaserad! Men hundlyckan sitter ändå kvar som en varm pirrande kännsla i magen. Om ni visste hur mycket jag väntar på det där telefonsamtalet då de säger att de har hittat "den rätte" för mig. Gode gode gud! Låt det komma snart!

Nu är jag back in Strömsund! Eftersom att det inte fanns någon mottagning i skånehålan kommer här en sammanfattning om min hundkurs i efterhand.

Måndag.

så var jag då på solhaga semesterhem i södra södern. Min resa började på sedvanligt Idavis. Klockan 6 på morgonen är inte jag precis en trevlig och glad människa och vad händer då på flygplatsen? Jo det som jag har bett och bönat inte ska inträffa inträffar självklart. När jag kliver innanför dörren på frösön hör jag i högtalarna "planet mot stockholm är försenat med 45 minuter. Men så perfekt då jag har en halvtimme på mej på arlanda. SKIT SKIT SKIT! SÅ jag börjar förbereda mig mentalt på hur jag ska argumentera för att jag ska bli ombokad till Malmö och få en taxi därifrån. Men på något mystiskt vis flyger de in en del tid och när vi börjar närma oss sthlm kommer flygvärdinnan och  säger att jag ska vara startklar när vi landar. Och det var jag. Därefter följde en vansinnestur genom arlanda. Full galopp och jag hann med Ängelholmplanet. Idag har vi mest fått allmän information och knappt ens fått klappa en hund. Jag ser med stor spänning fram mot morgondagen då jag äntligen kommer få svar på hur det känns att gå efter en ledarhund. Tyvärr har jag inte så mycket gemensamt med mina kurskamrater så nu vill jag bara att det ska bli imorgon så jag får sätta igång med hundandet! Just nu önskar jag att jag hade kunnat förflytta mig till Strömsund och fått min gospeldos. Det är något som fattas då jag inte får sjunga på flera veckor. Ett tryck i bröstet på något vis, ett tryck som pockar på att få komma ut. God natt god natt.

Tisdag.

Jag har nu insett att jag inte kommer att kunna posta mina inlägg i bloggen här på grund av dålig mottagning. Så ni får läsa mina upplevelser i efterhand. Idag hände det äntligen! Jag fick prova gå med hund! En liten labbetik vid namn Mimmi blev min premiär"körning". Jag tror inte att jag ska försöka förklara kännslan jag kände. Obeskrivbart! Jag gick med ett stort fånleende och lyckotårarna rann nedför kinderna. Efter ca 10 minuters promenerande hör jag dresör Karin utbrista bakom mig: "Ida! Det ser ut som du alltid har gjort det här, jag blir alldeles tårögd". Det var ett starkt ögonblick kan jag säga...

Men mellan varven försöker de också inpränta i oss att det är ett stort arbete som väntar och att både blod, svett och tårar oftast brukar kanta en ledarhundsförares vardag, särskilt den första tiden.

Onsdag.

Här med få jag be att presentera mig själv: Ida Östlund, blivande ledarhundsförare! För fyra timmar sedan fick jag min så kallade dispositionsrätt. LYCKA! Alla kursdeltagare fick gå in och ha ett enskillt samtal med ledarhundskonsulenterna där man skulle få "dommen". Jag höll på att spy av nervositet men det gick bra. Följande kom vi överens om. Hittar de en lämplig hund till mig innan mars så kommer jag att få den. Gör de däremot inte det måste jag vänta eftersom att jag förhoppningsvis kommer att komma in på Mellansels folkhögskola och flytta dit. Man kan inte flytta för nära inpå då man har fått hund, vi måste få chansen att lära känna varandra och jobba ihop oss först. Vi var alla överens om att en liten smidig labbetik nog skulle passa mej bra. Jag är smidig och har lätt att följa hunden och behöver ingen stor bestämd  utan kan ha en liten vekare hund. En liten go dam! De tyckte inte att det fanns någon som helst tvekan om att jag skulle klara av hund och det känns ju bra! Som min instruktör sa "Det är inte ofta jag har sett någon som är så avslappnad med hund så fort".  

SÅ snälle snälla snälla gode gud, Allah, eller vem det nu är som bestämmer, låt dem hitta en hund som passar mig innan mars!! Jag blev störtförälskad i en gul labbetik vid namn Kelly som faktiskt var färdigutbildad och inte utplaserad... kanske kanske kanske. Just nu är jag bara så himla lycklig! Den första utdelningskursen är redan v 48...   

Torsdag.

Hemresan tog sin början halv tolv idag men vi hann "köra" lite hund innan. Tyvärr åkte min Kellykompis hem till Sollefteå tidigt på morgonen så jag fick ta en liten kille vid namn Harry istället. Jag är extremt imponerad över dresörernas skicklighet med hundarna. De är verkligen riktiga hundprofs och väldigt bra instruktörer. Idag då jag har knallat rund hemma i Strömsund med bara käppen som hjälp har jag hela tiden tänkt på hur MIN hund kommer göra i olika situationer. Jag hade inte gått in i bilarna utanför pigg och frisk, jag hade inte slagit knät i räcket runt gropen på cykelbanan, jag hade inte behövt tveka över var jag ska svänga in på skogsstigen, jag hade inte behövt oroa mig för att jag går mitt i vägen. I ett senare inlägg ska jag förklara närmre hur hundarna jobbar. Det finns många felaktiga uppfattningar om vad en ledarhund klarar av. Just nu har jag svårt att konsentrera mig på något annat än hundar! Jag känner mjuka nosar överallt och planerar lämpliga kisspromenader.

En hel dags showdowntävlande är nu till ända och jag är nu helt enkelt FETtrött! Ska alldeles strax gå och nanna och förhoppningsvis lyckas med att somna. Min mage är full av fladdrande fjärilar! Vissa ljusa och förväntansfulla, andra vassa och riviga. Östlund är nervös! Imorgon 05.45 kommer min kära Anna och kör mej till flyget. Idag har jag faktiskt träffat en ledarhund och jag blev som vanligt blixtförälskad. Det är något speciellt med en skuttande mjuk labrador som man kan krama, jag blir liksom varm och lugn i hela kroppen. Det är väl den där självklara tilliten som jag faller för. Men tävlingsledarna blev lite irreterade tillslut när de fick dra mej upp från golvet och hunden till varända match. Jag hoppas verkligen att jag kommer att ges möjligheten att själv få äga en sådandär drägglande, skuttande mjuk go vovve! Nu ska jag sova! Rapport kommer förhopningsvis imorgonkväll. God natt!     

Åter igen en kväll framför hp:n, så blir det när ens vänner har emigrerat från the big city. Men det får gå. Jag är glad att jag har vänner att sakna! Egentligen borde jag packa, jag åker ju faktiskt till andra sidan landet snart! Skåne och ledarhundskurs tidigt på måndag morgon! Det är  nog dags att krypa ner under dunfluffet snart för att börja samla krafter och mod. SÅ här med får jag önska en god natt

Det är snart natt. Fönsterrutan är en svart fläck och då är det väl natt? En jamtlandstöus sitter vid sin kära HP och hänger. Ikväll saknar hon något, den där kännslan av att ha någon eller något nära intill, tätt intill. Det där som kryper in och suddar bort alla turbulenta tankar och istället fyller hela ens väsen med en annan värld, en annan verklighet. Det där som så gott som alla dagar har funnits i hennes liv ända sedan barnsben! Men ikväll är hon utelämnad åt virrandet, ikväll har hon ingen bra bok!