tre år som ledarhundsförare!

Tre år!

 

För tre år sedan hoppade en nyss fyllda två år liten späd schäfertik för första gången ur bilen ner på Jämtländsk mark för att träda i tjänst som ledarhund! Hennes arbetsgivare var en 19-årig virrhöna som halvt från vettet av förväntan rusade ner för trappan för att möta sin nya kollega och livskamrat. Denne vände dock demonstrativt på huvudet då detta yrväder till 19-åring dök upp. ”Jag känner inte dig och jag pratar inte med de jag inte känner” tycktes hon säga. Detta var inledningen på vad som skulle komma att bli en fantastisk resa.

 

Som en person med mycket energi och rastlöshet i blodet har det alltid varit en stor frustration för mig att inte kunna röra mig ute så fritt och lätt som jag ha velat. Att leva med en grav synnedsättning innebär oavsett vilja och beslutsamhet en inte obetydande inskränkning i förmågan att ta sig fram i livets fysiska berg och dalbana. Har man som jag inte förmågan, eller för den delen viljan att ta det lite lugnt ibland i sin framfart bland gator och torg är det oundvikligt att man får en hel del skråmor och blessyrer. Lyktstolpar är hårda och gråsuggor lika så…

 

Men när den lilla schäfertiken Lana anlände in i mitt liv blev det andra bullar! Vad är då egentligen grejen med ledarhund kanske ni undrar. Jo det ska jag tala om för er! Frihet frihet frihet! Och naturligtvis glädjen över att få sammarbeta med ett djur. För självklart måste man gilla hundar för att det ska fungera att ha ledarhund, det är ju ”bara” en ”vanlig” hund och inte någon mirakelmaskin. Det krävs många timmars jobb och ett stort mott tålamod för att man ska bli ett väl fungerande ekipage. Men när det funkar, när man glider fram genom Stockholms centralstation lika lätt som en kanot i en sjö eller då man lätt och smidigt lotsas fram på en vacker skogsstig är det värt all möda i världen! När man är helt borta själv i ett stort varuhus och hunden på uppmaning att söka ut snabbt knallar iväg till utgången, då brukar glädjetårarna börja rinna på undertecknad, för den känslan, den går inte att beskriva i ord!

 

Idag har jag och min vackra Lana jobbat ihop i tre år och måtte det bli många långa år till! Måtte de där  stora vackra bruna ögonen glittra och lysa av glädje och arbetslust länge till!

                             

Ida

 


RSS 2.0