idaostlund

Nu är det stopp, energin är slut och jag lägger ner. Jag är ynka 23 år men i ca fem år, eller mer eller mindre alltid, har jag gåt ann som en dåre. Jag har flyttat sex gånger på knappt fyra år, jag har gått tre olika heltidsutbildningar, jag har jobbat extra, jag har varit styrelseledarmot i en förening, jag har stundvis tränat rätt hårt, Jag har alltid engagerat mig i saker jag har tyckt varit viktiga, jag har tänkt tyckt och känt mycket, jag har mist en nära vän under mycket tragiska omständigheter osv osv osv. När jag själv läser vad jag skriver inser jag att det inte är konstigt att kropp och själ börjar säga ifrån. Om jag dessutom lägger till att jag inte ser blir det än mer förståeligt. Jag har nog aldrig velat erkänna hur otroligt jobbigt det är att leva med en grav synnedsättning. Och då pratar jag inte i jobbigt som jobbigt att inte se utan jobbigt rent energimässigt. Min energi går åt till sådan som för de flesta andra inte behöver ägna en tanke. Till exempel: Kommer jag få hjälp att handla i affären idag eller har personalen inte tid, om inte, vad ska jag då äta till middag? Jag behöver tvätta, när kan någon hjälpa mig att boka på den otillgängliga bokningsgrejen, och vilken av de 10 knapparna var det jag skulle trycka på på torktumlaren för att få skåptorrt? Var det till höger om t-baneingången de hade grävt ett hål i marken? Vem ska hjälpa mig boka tågbiljett på SJ:s helknasiga sida? Vem kan jag ringa nu när min dator har låst sig och talsyntesen inte säger vad som står? Det är ju skitbråttom då skoluppgiften ska vara inne om tre timmar! Och hur ska jag få tag på numret till ”vem” när jag inte har datorn? Jag kan ju inte läsa i telefonkatalogen. Hur hittar jag till gymmet på det nya stället jag har flytta till och kommer jag bli insläppt med min ledarhund? Är bokningssystemet till deras pass tillgängliga med min dator? Nu är det den 28:e, har jag någon som kan läsa OCR-numren på mina räkningar så jag kan betala dem i tid?  Osv osv osv i all oändlighet.

Till allt detta ska nu också tilläggas Socialhögskolan i Stockholm. Usch! Jag får en stor ångestklump i magen bara av att tänka på det stället.  Det är deras bemötande som nu har sparkat mig rakt in i utmattningsväggen. Min ilska och frustration har stundvis nästan drivit mig till vansinne och ilskan har varit ganska skön, den har gett mig energi att fortsätta ånga på ett tag till men nu är energin till de slut! En vacker dag kommer jag kanske skriva en hel bok om hur det var att försöka skaffa sig en utbildning på socialhögskolan som synnedsatt, en bok om okunskap dumhet och ett helt sjukt oflexibelt cystem.

Nu kommer nog en lång tids sjukskrivning att följa, jag måste vila! Som det är nu är mi hjärna totalt ur balans! Den fungerar helt enkelt inte alls som den ska. Jag kan inte koncentrera mig över huvud taget och minnet och planeringsförmågan är så att säga helt urballade. Sammanfattningsvis känner jag mig sjukligt trött hur mycket jag än har sovit och jag känner mig (och är också) rätt dum i huvudet. Nu MÅSTE jag tagga ner och ägna mig åt sådant jag mår bra av. Min fantastiska hund och min nyfunna cykelpassion till exempel.