idaostlund

Nu har Lana varit här i fyra dagar och det har varit fyra dagar av extrem konsentration från nyblivna mattes sida, hjärnan har gått på högvarm och utmattningen har stundvis varit total! Om sanningen ska fram så har jag inte haft tid och ork att njuta riktigt eftersom att energi inte har räkt till så mycket kännslosvall, den har förbrukats till att ta in allt och försöka göra så rätt som möjligt med hunden. Men ikväll! Vi gick hem till mamma och allt flöt på kanonbra! Lana knyter an till mig mer och mer och är också såklart därmed mer angelägen att vara mig till lags. När vi kom hem efter kvällskissningen sa dressör Carina (som är här i 10 dagar för att köra ihop oss) att det verkligen går jättebra och att jag ska ta åt mig av det eftersom att hon verkligen menar det. "Du har talang för att föra hund och det är en fröjd att få köra in en hund då det går såhär bra". Det var nog en av mitt livs bästa komplimanger och lyckobubblorna bubblar runt i hela min mage nu! Om hon som är ett riktigt hundprofs säger det så tror jag på det! Har man dresserat ca 45 ledarhundar och levererat upp emot 60 så vet man vad  man pratar om. Visst kommer det att bli fel otaliga gånger och jag kommer säkert att vilja sälja hunden till lägsbjudande ibland. Men jag är helt övertygad om att denna lilla schäferdam kommer att bereda mig så mycket lycka, glädje och frihet så det kan ni inte ana! Imorgon ska vi gå ut och morgonrasta själv för första gången! Ingen dressör som kan berätta vad som händer eller rycka in om något går snett! Pirrigt och spännande! Håll tummarna för mig! Det finns mycket jag skulle vilja skriva och berätta om men det får räcka såhär för ikväll, trött trött trött nu!

Nu är det tredje natten som jag lägger mig med en hund nedanför sängen! Mina tre dagar med vovven och instruktören kan nog sammanfattas med orden FANTASTISKT och SKITJOBBIGT! EN längre redogörelse kommer senare! En uppmaning till de som kan tänkas läsainnan jag går och sover: Om ni möter mig och har en hund med, berätta då gärna det för mig så jag har en chans att säga till eller berömma min hund om hon gör rätt, eller så jag bara vet varför hon eventuellt blir okonsentrerad. Uppmaning nummer två: Prata aldrig med min hund när hon har sin vita sele på sig, då jobbar hon och behöver som alla vi andra få arbetsro för att kunna sköta sitt jobb. Prata istället gärna med matte! J Gonatt gonatt! Nu ska jag ge min uttröttade hjärna en chans att ta igen sig lite!

Nu är det kört... Jag kommer inte att kunna sova en sekund till denna min första ledarhundsdag! Nu är det ca fyra timmar kvar tills hon kommer min kära Lanabanana.Men jag vågar fortfarande inte riktigt tro att det är sant, när jag känner en fluffig päls under mina händer, då, då är det sant! Jag har faktiskt sovit nästan sex timmar och det är ett smärre mirakel. Nu ska jag återgå till att vanka fram och tillbaka och LÄNGTA!

världen är orättvis! Allt är orättvist! Vissa tjänar 100 000 i månaden, kan köpa en svindyr motorcykel, en lyxig sommarstuga, ett hus på 500 kvadrat och ha tre bubbelpoler i sitt hem och ändå ha massa pengar att sätta undan på banken. Andra jobbar 50 timmar i veckan och har en månadslön på 16 000 kronor som ska räcka till hyra och försörjning av tre barn. Vissa  åker jorden runt och klagar på att de har lite nageltrång! Vissa har helt enkelt inte förmågan att skaffa sig en utbildning och får leva på båttnen av samhället hela sitt liv. Tusentals barn  föds med aids och får inte uppleva sin 5-års-dag. Livet är helsikes orättvist! Barn svälter ihjäl varje minut och människor lever i ständig skräck för att dö i krigsdrabbande områden! Folk dör dagligen för att de inte har rent vatten. Men visst! Ge postchefen 900 000 kronor i månaden så att han kan morgonduscha i champagne, för livet är orättvist, så förbannat orättvist!

Igår var jag till den stora staden Östersund och på bussen hem blev jag åhörare till ett ytterst roande samtal. Jag satt på platsen längst bak bbredvid toan och mitt i ödemarken blev en liten unge uppenbarligen väldigt kissnödig, hon och hennes mor kom i flygande fläng genom gången och in på den minimala busstoaletten. -Mamma, du ser så rolig ut! Sedan följde ett gapskratt som inte var av denna värld! Ni vet ett sådantdär gapskratt som bara en liten unge kan frambringa.  Gissa om jag har funderat på vad som egentligen hände på den där lilla toaletten. Mammans rumpa kanske gungade utanför ringen eller så ramlade hon av sitsen. Jag kunde då inte sluta att fnittra på bra länge! J

Ibland tar det liksom aldrig slut på ord, de bara strömmar och bubblar ur än som vattendroppar i ett vattenfall. Inatt bubblade jag värre än på väldigt länge. Är det det som kallas äkta vänskap? När det bara bubblar fast man inte har pratat på ett halvår, när man bara kan säga "jag förstår" och man vet att den andre verkligen förstår, förstår precis. Det är väl antagligen ett djupt rotat mänskligt behov, att bli förstådd, att veta att någon har känt samma känsla som än själv. Ibland brukar jag minnas tillbaka till en tid för mycket länge sedan, på den tiden då jag var 14 år. Det måste vara något visst med just 14. Alla andra är helt störda i huvudet och förstår absolut ingenting! Noll! Nada! Man pratar helt enkelt inte samma språk som andra människor, speciellt inte samma som föräldrar, lärare och andra slags idioter. Man är bara totalt missförstådd och ger upp hoppet för mänskligheten 10 gånger per dag! Tack och lov är man ju bara 14 i ett år!