idaostlund.blogg.se

Nu är det stopp, energin är slut och jag lägger ner. Jag är ynka 23 år men i ca fem år, eller mer eller mindre alltid, har jag gåt ann som en dåre. Jag har flyttat sex gånger på knappt fyra år, jag har gått tre olika heltidsutbildningar, jag har jobbat extra, jag har varit styrelseledarmot i en förening, jag har stundvis tränat rätt hårt, Jag har alltid engagerat mig i saker jag har tyckt varit viktiga, jag har tänkt tyckt och känt mycket, jag har mist en nära vän under mycket tragiska omständigheter osv osv osv. När jag själv läser vad jag skriver inser jag att det inte är konstigt att kropp och själ börjar säga ifrån. Om jag dessutom lägger till att jag inte ser blir det än mer förståeligt. Jag har nog aldrig velat erkänna hur otroligt jobbigt det är att leva med en grav synnedsättning. Och då pratar jag inte i jobbigt som jobbigt att inte se utan jobbigt rent energimässigt. Min energi går åt till sådan som för de flesta andra inte behöver ägna en tanke. Till exempel: Kommer jag få hjälp att handla i affären idag eller har personalen inte tid, om inte, vad ska jag då äta till middag? Jag behöver tvätta, när kan någon hjälpa mig att boka på den otillgängliga bokningsgrejen, och vilken av de 10 knapparna var det jag skulle trycka på på torktumlaren för att få skåptorrt? Var det till höger om t-baneingången de hade grävt ett hål i marken? Vem ska hjälpa mig boka tågbiljett på SJ:s helknasiga sida? Vem kan jag ringa nu när min dator har låst sig och talsyntesen inte säger vad som står? Det är ju skitbråttom då skoluppgiften ska vara inne om tre timmar! Och hur ska jag få tag på numret till ”vem” när jag inte har datorn? Jag kan ju inte läsa i telefonkatalogen. Hur hittar jag till gymmet på det nya stället jag har flytta till och kommer jag bli insläppt med min ledarhund? Är bokningssystemet till deras pass tillgängliga med min dator? Nu är det den 28:e, har jag någon som kan läsa OCR-numren på mina räkningar så jag kan betala dem i tid?  Osv osv osv i all oändlighet.

Till allt detta ska nu också tilläggas Socialhögskolan i Stockholm. Usch! Jag får en stor ångestklump i magen bara av att tänka på det stället.  Det är deras bemötande som nu har sparkat mig rakt in i utmattningsväggen. Min ilska och frustration har stundvis nästan drivit mig till vansinne och ilskan har varit ganska skön, den har gett mig energi att fortsätta ånga på ett tag till men nu är energin till de slut! En vacker dag kommer jag kanske skriva en hel bok om hur det var att försöka skaffa sig en utbildning på socialhögskolan som synnedsatt, en bok om okunskap dumhet och ett helt sjukt oflexibelt cystem.

Nu kommer nog en lång tids sjukskrivning att följa, jag måste vila! Som det är nu är mi hjärna totalt ur balans! Den fungerar helt enkelt inte alls som den ska. Jag kan inte koncentrera mig över huvud taget och minnet och planeringsförmågan är så att säga helt urballade. Sammanfattningsvis känner jag mig sjukligt trött hur mycket jag än har sovit och jag känner mig (och är också) rätt dum i huvudet. Nu MÅSTE jag tagga ner och ägna mig åt sådant jag mår bra av. Min fantastiska hund och min nyfunna cykelpassion till exempel.

Tre år!

För tre år sedan hoppade en nyss fyllda två år liten späd schäfertik för första gången ur bilen ner på Jämtländsk mark för att träda i tjänst som ledarhund! Hennes arbetsgivare var en 19-årig virrhöna som halvt från vettet av förväntan rusade ner för trappan för att möta sin nya kollega och livskamrat. Denne vände dock demonstrativt på huvudet då detta yrväder till 19-åring dök upp. ”Jag känner inte dig och jag pratar inte med de jag inte känner” tycktes hon säga. Detta var inledningen på vad som skulle komma att bli en fantastisk resa.

Som en person med mycket energi och rastlöshet i blodet har det alltid varit en stor frustration för mig att inte kunna röra mig ute så fritt och lätt som jag ha velat. Att leva med en grav synnedsättning innebär oavsett vilja och beslutsamhet en inte obetydande inskränkning i förmågan att ta sig fram i livets fysiska berg och dalbana. Har man som jag inte förmågan, eller för den delen viljan att ta det lite lugnt ibland i sin framfart bland gator och torg är det oundvikligt att man får en hel del skråmor och blessyrer. Lyktstolpar är hårda och gråsuggor lika så…

Men när den lilla schäfertiken Lana anlände in i mitt liv blev det andra bullar! Vad är då egentligen grejen med ledarhund kanske ni undrar. Jo det ska jag tala om för er! Frihet frihet frihet! Och naturligtvis glädjen över att få sammarbeta med ett djur. För självklart måste man gilla hundar för att det ska fungera att ha ledarhund, det är ju ”bara” en ”vanlig” hund och inte någon mirakelmaskin. Det krävs många timmars jobb och ett stort mott tålamod för att man ska bli ett väl fungerande ekipage. Men när det funkar, när man glider fram genom Stockholms centralstation lika lätt som en kanot i en sjö eller då man lätt och smidigt lotsas fram på en vacker skogsstig är det värt all möda i världen! När man är helt borta själv i ett stort varuhus och hunden på uppmaning att söka ut snabbt knallar iväg till utgången, då brukar glädjetårarna börja rinna på undertecknad, för den känslan, den går inte att beskriva i ord!

Idag har jag och min vackra Lana jobbat ihop i tre år och måtte det bli många långa år till! Måtte de där  stora vackra bruna ögonen glittra och lysa av glädje och arbetslust länge till!

Ida

Denna blogg har en trogen läsare som kikar in med jämna mellanrum för att se om det har dykt upp något nytt. Detta inlägg är tillägnad denna läsare!

Läsaren i fråga är en av de finaste, gulligaste, snällaste och varmaste personer jag känner. Jag har den stora förmånen att få ha henne som min alldeles egna farmor! Hon är en sådan där farmor som alla borde ha. En sådan farmor som alltid ha funnits nära och som alltid har haft en varm kram och fika redo när helst något hungrigt barnbarn har stormat in. En farmor som alltid har ett skratt nära till hands och som definitivt inte har blivit någon gnällkärring trotts gammeldommens obevekliga krämpor. En farmor som har varma snälla händer, En farmor som är lite väl ampen (jämtländskt ord för orolig) för sina nära och kära försitt eget bästa. Denna farmor fyller aktningsvärda 80 år idag och det känns jobbigt att inte vara hos henne och få ge henne världens största grattiskram, men här kommer istället en virtuell sådan! STORT STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN FARMOR, DU ÄR BÄST!

Den sista onsdagen i april infinner sig årligen internationella ledarhundsdagen, en dag som om tingens tillstånd stått rätt till, enbart skulle ha kunnat ägnas åt firande och lovsjungande av våra fantastiska vänner och ledsagare, ledarhundarna. Nu solkas dock glädjen över det ovärderliga hjälpmedlet av diskriminering och okunskap.

Då jag för snart två och ett halvt år sedan fick min vackra lilla schäferflicka var glädjen fullkomlig. Äntligen hade min barndomsdröm att få en ledarhund blivit verklighet. Det dröjde dock inte många månader innan glädjen solkades av diskriminering och otrevligt bemötande. Två år senare har jag tvingats inse att detta många gånger är vardag för oss ledarhundsförare. Tre skolor har nekat mig tillträde till deras utbildningar på grund av min ledarhund och oräkneliga är gångerna då jag har blivit avvisad från matvarubutiker och restauranger. Då jag är på väg till ett nytt ställe är det med en ständig oro över hur jag kommer att bli bemött och om jag ens kommer att bli insläpp. Min högt älskade hund som ger mig en så enorm frihet och möjlighet till att leva ett självständigare liv blir och andra sidan många gånger ett hinder på grund av bristande lagstiftning och kunskap. Hur kan det komma sig att de flesta länder har en lag som ger ledarhundsförare rätt att medta sin ledarhund överallt men inte Sverige? Det är dags för en sådan nu, för detta är helt ohållbart och totalt oacceptabelt!

Igårkväll blev ja och en bekant hungriga och beslöt oss för att dra ut på söders gator för att inhandla något ätbart. Vi gick in på ett shuchihak och möttes av en trevlig servetris som tog emot våra beställningar och hänvisade oss  till ett bord  där vi kunde sitta medan de gjorde i årdning våran takeawaymat. Med ett glatt välkommen åter stack hon maten i våra händer och ytterst förvånade begav vi oss hemåt. Var det sant? Fick vi verkligen komma in och köpa mat utan tjafs;utan skrik; utan ett uppträde? Blev vi verkligen bemötta med vanlig hyfs och respekt och utan att handgripligen bli utslängda som ett par odrägliga fyllon?

Med en skön tacksam kännsla i maggropen njöt jag av min sushi tills det absurda slog mig. Här satt jag och var halvt överlycklig över att bli behandlad som en ”vanlig” kund och inte som något smutsigt som genast måste avlägsnas och skuras bort. Sushin fick med ens en smak av bitter ilska och vanmakt. Vad är det för samhälle jag lever i då jag blir chockad över att bli bemött med lite vänlighet och få göra något så självklart som att handla mat? Vad är det för fel då jag ska behöva ha ont i magen då jag ska till nya ställen för att jag vet att chansen att jag kommer bli avvisad och otroligt otrevligt behandlad är ytterst stor? Hur kan det vara möjligt att jag blir nekad att gå den utbildning jag är kvallifiserad till? Hur kan det komma sig att jag övertygar mig själv om att jag inte vill följa med min kompis och simma?

Jo i landet Sverige tycks inte lagstiftarna prioritera människors lika värde och rätten till delaktighet. År 2010 skulle hela samhället vara tilljängligt men 2011 har vi inte stöd för det i lagen. Hur går det ihop? Förklara någon!   Men jag VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR att bli tacksam och förvånad över att bli behandlad med respekt!

De sista månaderna har jag lidit av hjärtvärk. Min högt älskade lilla minivarg har inte mått bra och efter flera undersökningar har vi fått konstaterat att hon är allergisk mot kvalster. Tänk er att er livskamrat, er andra hälvt inte mår bra och inte kan berätta vad som är fel. Det är otroligt frustrerande och jobbigt! Jag har många gånger försökt förklara för människor vad min hund betyder, men jag misslyckas alltid! Orden jag får fram låter så futtiga i jämförelse med min kännsla. Hon finns inom 5 meters radie från mej 23 timmar i dygnet, hon  sover bredvid min säng  och går inte mer än 10 meter från mej då hon springer lös ute. Jag som var tveksam i början. Skulle jag som 19-åring klara av att ta hand om en schäfer och ge henne bra förutsättningar för att bli en bra ledarhund? Skulle jag kunna klara av omställningen i min hjärna över att få en schäferflicka istället för en flamsig labrador? Svaret blev JA! Nu är jag otroligt tacksam över att jag fick en schäfer istället  för en labbe. Naturligtvis och förhoppningsvis ällskar man den hund man får men jag har kommit att uppskatta schäferbeteendet hos min lilla donna. Hon håller alltid reda på var matte är då hon är lös, vänder jag kommer hon sättandes efter andra steget. –matte, här kommer jag! Hon är inte heller den som slänger sig över andra människor eller petar i sig allt ätbart och oätbart ute. Men nu vill både hon och jag hem till Jämtland! Till tyst skog och fria vidder!          

Ibland blir saker och ting så tokiga så hälften vore nog  för att få en normalfuntad människa att falla ihop som en liten pöl på marken totalt tillintetgjord. Undertecknad har dock funnit ett mycket bättre sätt att förhålla sig till livets ve och fasor, skratt skratt och åter skratt! Skrattet har räddat mig mången gång!

Idag kunde följande senario observeras för en uppmärksam iaktagare på en gata i Uppsala. En ung kvinna går längs ån med sin vackra schäferledarhundsflicka vid sin sida. På släp hängandes i en blindpinne har hon en något äldre  kvinna med en stor nalleliknande hund som snällt travar med.  Detta utgör  i sig säkerligen en rätt annorlunda syn  även om det kommer att bli betydligt värre! Det lite udda ekipaget kommer fram till en bro var på den unga kvinnan släpper taget om den något äldre kvinnans blindpinne och lämnar denna åt sitt öde. Raskt travar den unga kvinnan med sin hund mot den väl inövade lyktstolpen på andra sidan bron, ”sök stolpe hörs  den unga kvinnan tjeckt uppmana sin vackra hund. Som  den unga kvinnan brukar göra tar hon med sin pyttepyttepytteminisynförmåga sikte på den lilla ljuspunkten som sitter under knappen  man ska trycka på på trafikljusknappen och berömmer sin hund högljut då hon stannar vid ”stolpen”. Den unga kvinnan börjar ivrigt treva och känna på ”stolpen” för att hitta knappen och så fort som möjligt komma hem till sin varma sköna lilla lya. ”stolpen” känns dock väldigt konstig och ojämn men det faller aldrig den unga kvinnan in att det  inte är just en stolpe. Efter några långa förvirrade sekunder försvinner dock ”stolpen” i tomma intet! Poff! Borta! Lika obevekligt som att det vi stoppar i oss i den övre delen av kroppen förr eller senare kommer ut i den edre smyger sig en sakta visshet över den unga kvinnan där hon står, det  var  inte en stolpe, det var en cykel med en cykliströv! På cykliströvar finns inte särdeles många knappar som kan stoppa trafiken, inte ens i Uppsala!

  Den unga kvinnan låter bli att falla ihop i en tillintetgjord pöl och tar istället till världens bästa förhållningssätt till livets ve och fasor, ASGARV!!!

Idag sprudlar hela jag  av förväntan! Ikväll bär det av till globen på konsert! Jag har den stora förmånen att få avnjuta giganten Kirk Franklin! Påfyllning för själen för flera veckor! Har också haft kära älskade Fängvännen och min gulliga fina Emelie här på besök ihelgen så skrattmusklerna formligen värker av överansträgning! Men nu drar jag  mot 08-landet! Jag kommer sjunga, skratta, gråta, vråla, hoppa, dansa, LEVA! Kan icke finnas någon starkare drog en gospel!

Två blinningar med skogslängtan ger sig ut på skogsjakt i Uppsala. Blinningarna går, går, går och går. De hittar något skogsliknande och går in i skogen. Den ena blinningens blinnhund spyr vitt skum men det fester sig blinningarna inte så mycket vid. De  går vidare och kommer på att de inte vet var de egentligen har gått. Blinningen med blinnhunden känner ett trängande behov att att urinera var på blinningen utan blinnhund visar blinnhundsblinningen upp för en brant backe in i en gles skog  där blinnhundsblinningen ska kunna tilfredsställa sitt urineringsbehov. Blinnhundsblinningen drar som brukligt är ned sina byxor  för att sätta sig ner som blinningar av honkön plägar göra när de ska urinera. Blinnhundsblinningen skriker av smärta då blinningskinkan får en stor blödande reva av ett ytterst spättsigt oidentifierbart föremål i skogen. Blindhunndsblinningen har nu en ond blinningsändalykt!

Mycket har hänt denna sommar, resor och åter resor!Väldigt mycket glädje men också djup sorg, starka upplevelser och fantastiska stunder!  

Imorgon bär det av till skåne, Glimåkra. Intagningsprov, feber, hosta och snorsnorsnor. Inte de bästa förutsättningarna men det är bara att göra det bästa av situationen. "snälla snälla snälla"! Låt det gå bra! Detta är så otroligt viktigt för mig så det finns inte. Som tur är ska min Lanavovve vara med och det känns bra. Igår fick jag en älska-hund-atack så att jag blev alldeles tårögd. Vi var i stan hos min goda vän A  och Lana var lite orolig för att hon inte riktigt visste vad som gälde. DÅ kom hon och lade sig med huvudet i mitt knä med fullständig tillit... En väldigt häftig känsla.

Lana här igen! Nu har jag nyss kommit hem ifrån en påskhelg hos min mattes momma och moffa! Åh herre gud vilka konstiga grejer jag har varit med om! Jag har åkt skoter och det var jätteleskigt! Den vrålade och morrade jättemycket fast matte satt på den så då hoppade jag upp i hennes knä, först var jag inte rädd men när det började spruta vatten blev jag det! Jag sprattlade och försökte hoppa ner men matte höll fast mej och sa att det inte var farligt... Men det var det visst! Mina öron fladdrade hela tiden och det var jättekonstigt! Sen hände det något annat jättemysko! Människorna drog upp fiskar på snören genom hål i marken fast jag fick inte äta upp dem! Nu är jag jättetrött och ligger mest bara och vilar fast matte är mer trött, hon är sjuk och gnällig.  Men nu ska jag nog vila hela dagen, det var så väldigt mycket att hålla reda på hos momma och moffa så jag kunde aldrig vila riktigt. Fast jag och matte sov i ett eget rum med ett fönster som var alldeles lagom för mig att titta ut genom! Min bästa kompis Tjorro var också där så vi lekte och lekte, det fanns också flera sådannadär jämthundar men de var jättetråkiga och ville inte busa med mej, fuck of på dem! Ja men det var i alla fall en rolig helg fast jobbig, jag har lite ont i tassarna för jag ville springa efter skotern istället för att åka och jag är ju en fröken med mjuka fina tassar som inte är van massa hård is.  Matte var ganska dum några gånger för hon åkte iväg på en sånndär skoter och lämnade mej kvar! Då blev jag ju lessen fast inte så länge för hon brukar ju komma tillbaka när hon lämnar mej. Men hejdå nu!

Jag heter Lana och bor hos en människa som heter Ida! Oftast är hon rätt snäll fast ibland är hon lite sträng tycker jag. Tex om de tkommer en jättefin hund och går som jag vill leka med så får jag nästan aldrig det, då säger matte bara NEJ med den där rösten som man inte ska trotsa! Nu har vi just varit ute på en jätterolig promenad! Vi gick i den där jättebranta backen där jag alltid får springa som jag vill. Idag hade några barn byggt en ring av stora snöklumpar som jag hoppade sönder! ÅÅHH vad roligt det var! Jag blev så busig så jag inte kunde låta bli att hoppa upp på matte, och vet ni,, hon blev inte arg! Hon började kasta snöklumpar som jag fick springa och jaga! Jag kan hoppa jättehögt när jag försöker fånga en klump! Min matte fick något slags konstigt ryck och sprang upp och ner i backen, jag förstog absolut ingenting men jag sprang också och det var skojigt! Matte orkar inte alls springa lika mycket som mig och efter en jättekort stund la hon sig på marken, då slickade jag henne i ansiktet och kom på att jag skulle gräva en grop bredvid henne! Gräva är en hobby som vi hundar tycker om att ägna oss åt! Jag brukar gräva en stor grop i den hårda snön, sedan kan man göra massa roligt i den! Man kan stoppa ned hela huvet i den lösa snön och man kan lägga sig och rulla i den till exempel.  Nu är jag ganska trött efter min lektur och min middag så jag ligger i min sköna säng och vilar. Ofta vill jag inte äta mat, jag vill nästan liksom kräkas åt den ibland men det förstår  inte min matte. Idag åt jag upp för att slippa tjatandet.

   Hejdå!

Vilka vanevarelser vi människor är! Jag har haft min lilla Lana i knappt fem veckor men jag har redan räknat in henne som en naturlig och självklar del i mitt liv. Det är nästan lika självklart att hon ska vara vid min sida då jag går ut som att skorna ska sitta på mina fossingar. För någon dag sedan gick jag hem de ca 300 metrarna från Ika utan hund och goood vilken katastrof! Jag gick in i snöklumpar, i snöplogkanter, i gubbar och i sparkar! Vilken nytta hon gör min lilla spetiga schäferflicka! Lika idag då jag avla visit hos en familj där det brukar ligga åtskilligt bråte på vägen till bron, fick jag ärfara hennes enorma nytta för mig! Jag kommenderade henne att söka trappa och hon kryssade snabbt och smidigt mellan cyklar och sparkar och tog mig till bron. I sådana stunder blir jag full av vördnad och ödmjukhet inför detta djur! Nog är det värt att kliva upp tidigt för att gå på kisstur och palra sig ut i 20- för att få uppleva denna frihet och gemenskap med en mjuk och go vovve!